För tionde året på rad ger vi oss ut på sommarturné, och precis som vanligt har vi noggrant valt ut repertoar utifrån ett fåtal principer. Musiken ska vara riktigt rolig för oss att spela, samt intressant och medryckande för er att lyssna på. Dessutom ska den ta både musiker och publik på en varierad resa av högt, lågt, starkt, svagt, skojigt, sorgligt, snabbt, långsamt, skämtsamt och allvarligt. Röda trådar uppstår sällan bortom detta och det är vi helt medvetna om, för våra principer väger i slutändan tyngst. Men nu, med ett färdigt program i handen lyser den så starkt och rött allt känns självklart. Tråden, den röda- “Romantik från vaggan till graven”.
Romantikens fader Ludwig Van Beethoven föddes in i Wienerklassicismen, och blev i sina tidiga tonår kallad “vår näste Mozart”. Efter studier för både Joseph Haydn och Antonio Salieri slog han igenom stort, men inte som någon ny Mozart, utan som Beethoven. I den 14e av hans 16 stråkkvartetter finns bara spår av den gamla tidens musik kvar. Musiken är extrem i sitt ursinne såväl som sin ömsinthet och Beethovens romantiska stil, som en gång hade uppfattats av vissa som vulgär och våldsam, hade vid tiden för 14e kvartettens uruppförande ett år före hans död blivit en influens som ingen tonsättare skulle kunna komma att ignorera på nära 100 år därefter.
Om Beethoven var romantikens fader var en av romantikens söner Felix Mendelssohn. Vid tiden för den 3e stråkkvartetten hade han hunnit bli 29 år gammal och utvecklat en alldeles egen romantisk stil. En stil som under Skallsjö Sommarorkesters snart 10 år som ensemble visat sig passa oss utmärkt. Här kan en annan röd tråd skymtas. Senare blir den uppenbar. Kvartetten är nämligen dedikerad till en viss Joseph Francois Oscar Bernadotte.
Max Bruch står för en annan sida av romantiken, nämligen kopplingen till naturen och folkmusiken. Hans kärlek för enkla och opretentiösa melodier gjorde att han drogs mot folkmusik och vi tror att just dessa enkla melodier, som Bruch har blåst harmoniskt liv i, kan tala direkt till oss alla.
Vår alldeles egna romantiker Elfrida Andrée. Till skillnad från fallen Bruch och Beethoven är Andante Quasi Recitativo (1877) skrivet långt före hennes död (1929). Hon hade dock redan hunnit med att vara domkyrkoorganist i Göteborg i tio år. Hon var Europas första kvinna att inneha det ämbetet och det skulle dröja till 1905 innan hon fick en motsvarighet i Europa, och Sveriges andra kvinnliga domkyrkoorganist tillträdde först på 1980-talet. Stycket vi ska spela är romantiskt i sin essäns och harmonierna tycks ibland vara före sin tid i sitt Hollywoodska trånande.
1899. Beethoven och Mendelssohn hade vilat i jorden i många årtionden, Bruch klamrade sig fast vid sin ungdoms ideal och Elfrida Andrée hade äntligen valts in i Kungliga Musikaliska Akademin för lång och trogen tjänst i romantikens namn. Samtidigt i Wien skrev en 25 år gammal Arnold Schönberg verket som med facit i hand kan ses som vägs ände på vår romantiska resa. Verklärte Nacht fick sitt uruppförande först 1902 och möttes med hård kritik. Man ansåg att dikten som Schönberg hade baserat sitt verk på var alltför vulgär och opassande, då den relativiserar (eller kanske rent av glorifierar) utomäktenskapligt sex. Det för tiden obehagliga temat matchades av för tiden obehagliga harmonier, som knappast gick att kategorisera eller analysera med samma musikteoretiska öron som man kunde analysera Beethoven. Schönberg fick exempelvis kritik för att ha skrivit ackord som “inte finns”. Med dagens öron låter Verklärte Nacht inte särskilt obehaglig eller svår, men verket har förblivit unikt i sitt slag, och i sin stil. Svepande melodier, färgstarka harmonier, passion och lidelse, alla romantikens kännetecken, hörs genom verket, men efter Verklärte Nacht övergav Schönberg de romantiska klangidealen. Ur den fulländning av romantiken som verket symboliserar ska sedan en helt ny musikalisk rörelse födas av Schönberg i form av atonal tolvtonsmusik. Det är dock en historia för ett annat tillfälle. Kanske rent av för en annan sommar.